Den Stora Belägringen 1565

Om belägringen av Malta inte hade ägt rum, skulle den utan tvekan ha fantiserats ihop som scenario för en storslagen film. Det är få andra historiska händelser som kan tävla med den vad gäller hjältemod, krigets fasor och militära strategier. Voltaire har sagt att "rien est plus connu que la siège de Malte" (ingenting är så känt som belägringen av Malta).

Historien om belägringen hänger samman med berättelsen om två fiender, den åldrade stormästaren Jean Parisot de la Valette, och den lika åldrade berbiske korsaren Dragut Reis som ledde sultan Süleyman den stores flotta. Det är också historien om tusentals maltesers liv, Johanniterriddarnas soldaters liv.

Under de år som ledde fram till belägringen befann sig öarna under ständigt hot från ottomanerna. År 1551 genomförde ottomanerna ett fräckt anfall under vilket större delen av Gozos befolkning tillfångatogs som slavar. Riddarna slog tillbaka 1559, men med ett katastrofalt anfall mot det ottomanska fästet Djerba på Tunisiens kust.

Riddarna visste att de var sårbara på Malta, trots hamnarna och de två forten, Saint Angelo i vad som nu är Vittoriosa, och det nybyggda Saint Elmo på den öppna halvön Mount Sceberras med utsikt över hamnarna (som senare blev kända som Grand Harbour och Marsamxett Harbour).

Stormästare La Valette hade gjort sitt bästa för att bygga upp ett försvar, och hade begärt förstärkning från kejsare Karl V, påven och vicekonungen av Sicilien.

Men ingen hjälp kom. I maj 1565 kom en stor ottomansk flotta på omkring 40 000 man och belägrade öarna. Riddarna befann sig i rejält numerärt underläge med endast cirka 700 man och runt 8 000 malteser i reguljära trupper. Öborna sökte skydd i befästningsstäderna Mdina och Birgu (Vittoriosa), samtidigt som de förstörde skördar och förgiftade brunnar längs vägen.

Ottomanerna beslutade att först anfalla det isolerade Fort Saint Elmo på Sceberrashalvön, eftersom det hade ett dominerande läge mellan de två hamnarna. Man gjorde upprepade angrepp under mer än 36 dagar, men den lilla riddargarnisonen höll fortet betydligt längre än Süleymans män hade förutsett. Efter fyra veckor lyckades de slutligen inta Saint Elmo, men till ett högt pris: förlusten av 8 000 man. Dragut skadades svårt under intagandet av Saint Elmo, skador som han senare dog av. Under andre befälhavare Mustafa Pasha riktade ottomanerna nu sina blickar mot Saint Angelo.

Striden om Saint Angelo innehöll några av de blodigaste scenerna i detta heliga krig. Den skapade legender i århundraden efteråt. Mustafa Pasha riktade ett tiotal anfall mot Saint Angelos och de befästa Three Cities murar under den långa, heta sommaren 1565. Till och med den 18 augusti, när stora delar av försvaret hade rämnat, misslyckades ottomanerna med att inta fortet. Till och med Vallette själv hade gjort entré på slagfältet, och trots att oddsen var emot honom vägrade han att gå med på ottomanernas villkor.

Vid ett tillfälle under striden lät ottomanerna tillfångatagna riddares halshuggna kroppar flyta tvärs över Grand Harbour. Riddarna gav igen med samma mynt: Vallette beordrade att alla ottomanska fångar skulle halshuggas och deras huvuden användas som "kanonkulor" och skjutas tillbaka mot deras landsmän vid Saint Elmo.

När det blev september var ottomanerna oroliga för att behöva stanna på Malta över vintern, och stridsmoralen började sjunka. Vid den tidpunkten dök Vallettes länge efterlängtade hjälpstyrkor upp i Mellieha Bay och tog kontrollen över det höglänta inlandet. De ottomanska styrkorna blev närapå omringade och drog sig tillbaka, men först efter att ha förlorat ytterligare tusentals män.

Belägringen tog slut den 8 september, vilket numera firas med en allmän helgdag, il-Vitorja. Belägringen fick två följder: Den maltesiska Johanniterorden hade kraftigt förminskat ottomanernas makt. Och Maltas ståtliga huvudstad Valletta grundades och uppkallades efter stormästare Jean de la Valette. Valletta blev inte bara en befäst stad, utan skulle också hysa några av de mest utsökta kulturskatterna från 1500- till 1700-talets Europa. Vallette själv begravdes i staden tre år senare.